Det har redan hunnit gå två år.Jag kan knapppt fatta det faktiskt.
Då hade jag precis slutat på min språkskola och skulle börja på min business utbildning.Det var fredag och jag låg hemma och var tokförkyld.Min dåvarande pojkvän cyklade iväg till posten för att posta ett brev till CSN åt mig.Först märkte jag inte egentligen av jordbävningen och när jag väl märkte den så tänkte jag att det går snart över.Men den höll på längre än någon annan jag varit med om och det skakade bra ordentligt.Nu bodde jag ju på tredje våningen så det var ju inte så konstigt att det skakade lite extra men i alla fall.Jag tog på mig min munkjacka och plockade på mig näsdukar och öppnade dörren.Jag blev kvar där ett slag sedan försökte jag gå mot trappen men jag blev ståendes intill en pelare tills det värsta ebbat ut.Sedan tog jag mig ner till köket.Eftersom det var mitt på eftermiddagen så var inte så många hemma.Några tjejer grät hysteriskt men jag var för trött för att vara riktigt rädd,dessutom visste jag att det fanns inget farligare än att drabbas av panik.I köket hade kylskåpen öppnat sig men det var bara en skål med soppa och så mina ägg som ramlat ut.Alla glasflaskor på hyllan vid taket stod kvar på sin plats.
Efterskalven kom ganska tätt den eftermiddagen så det blev mycket till att stitta ute på trappen till huset tills vi fick gå in igen.Jag minns att det var jobbigt att jag inte fick gå och lägga mig och sova.Tror jag hade feber också så inte så konstigt om jag var lite ologisk.Till att börja med hade vi inte så stora problem med att få ström så vi kunde i alla fall dricka varmt te medan vi tittade på nyhetsuppdateringen av skalvet och sedan tsunamin.I början förstod vi inte vidden av katastrofen och ingen annan verkade göra det heller.När vi fick gå tillbaka till våra rum så slog jag direkt på datorn och ringde hem en sväng.Jag var aldrig särskilt hårt dabbad i och med att jag bodde i Saitama perfekturen,nästan vid gränsen till Tokyo.Vi hade schemalagda strömavbrott och jag packade en väska med allt som behövs för att ge sig av till ett center utifall att men mer än så blev det väl inte.
Någon vecka senare var jag till immigrationsverket och fixade ut-och inresetillstånd utifall jag skulle bli tvungen att lämna Japan tills vidare.Då hade problemet med Fukushima kärnkraftverket uppstått.Jag gurglade jodlösning och tittade på resor till Thailand och till södra Japan.Tanken på att åka ifrån min kille tog emot hemskt mycket men han varken hade pass eller var intresserad av att åka någonstans.Han hade sin styvpappa och hans föräldrar att tänka på,även om man inte hade haft kontakt med dem på flera år.
Det läckte ut till en amerikansk tidning att yakuzan,japanska maffian var de som var bland de snabbaste på att organisera nödinsatser efter jordbävningen.Polisen ska tydligen ha haft kännedom om saken men sett åt andra hållet.Killen de intervjuade bad om att inte skriva om var eller vilka lastbilar det rörde sig om,om folk visste så skulle de inte ta emot hjälpen trots att läget var akut.
Managern till huset lät köket vara öppet dygnet runt för de som var för rädda för att sova.En spontan filmklubb uppstod tydligen men jag gick oftast och la mig som vanligt,ville försöka hålla mina vanliga rutiner.Så därför försökte jag plugga och göra sånt som jag brukade göra.Spelade en hel del nintendo ds faktiskt.Förutom nyhetsuppdatering av läget så gick bara en enda reklamfilm på repeat hela tiden.Jag kommer fortfarande ihåg den.Utöver det så gällde det att läsa Aftonbladet och Expressen noga för att veta ifall jag behövde ringa hem och dementera uppgifter eller inte.Nog för att läget var allvarligt,men Japan hade inte gått under helt och hållet.I många fall var det både faktafel och horribelt överdrivet.Jag minns att jag svarade på frågor från en skoltidning som heter Grytlappen.
En kompis åkte med flyget som ordnades av svenska ambassaden till Bangkok.Han fick saft och bulle av svenska kyrkan och lyckades bli intervjuad av både Aftonbladet och Expressen vill jag minnas.
Sedan kom april månad,folk åkte upp till de värst drabbade områdena för att volontära.Vilket fortfarande behövs på sina håll.Jag var väldigt ledsen i april för då dumpade min kille mig.På ett sätt är det hemskt att erkänna att det hade större inverkan på mig personligen än jordbävningskatastrofen och samtidigt så är jag tacksam för det också.Det hade kunnat vara mycket mycket värre,att "slippa undan" med ett krossat hjärta var ett billigt pris.Men då kändes det inte så,det tog tid innan allting kom på rätsida igen.
Ofta när man träffar nya människor så kommer jordbävningen och hur folk påverkades av den på tal.Den senaste veckan har det bara pratats om att ännu ett år har gått.Mycket uppföljningar av personer som följts,hur återuppbygnadsarbetet går och hur folk tar sig vidare.
Jag hoppas jag kan hjälpa till i det långsiktiga arbetet i framtiden.
En sak är säker,det här är en dag som ingen kommer att glömma i Japan.Även när alla som var med om det är borta så kommer Japan att minnas den här dagen.Jag kommer också minnas de här första två åren efteråt extra speciellt för det har hänt så himla mycket,både bra och dåliga saker.Jag vill tro att det hjälper mig att blicka frammåt och att kämpa när det behövs.
Idag klockan 14:46 lokal tid kommer jag att delta i en tyst minut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar